söta lilla rara underbara

känns det ju som att man tappar bort sig själv lite i all stressen. man glömmer liksom allt man tyckte var viktigt förut. så jag lyssnar lite på säkert och krunegård och det kommer bara leda till nått ont och försöker komma ihåg. regnigt göteborg och världens längsta bussresa, världens bästa fester i världens största lägenhet. världens lerigaste festivaler med världens största sol som lyser över allt damm på scenerna där vi dansade igår. eller det känns som det var igår, egentligen var det ju i ett annat liv. inte på något sätt ett lyckligare liv. bara ett annat. saftkalas på palestinasjalar med kakor och kent. kajal och tårar över ingenting. skateboards som rullade över bucklig asfalt, sova på rampen och aldrig gå hem. köpa glass till alla och äta på stranden. med sand. och små barn och dykare som snodde strumpor. ett annat liv. inte ett bättre. bara ett annat. det kommer ju liksom nya saker hela tiden och jag har alltid varit bäst på att leva i det som redan varit. längtat bort, längtat hem, längtat till något annat. jag börjar varje år med ett löfte om att leva i nuet och om jag ska vara ärlig är jag rätt bra på det också, på att ta tillvara på sånt som jag tror att ingen annan ser men som säkert alla andra också tycker att dom är bra på, att ta tillvara. jag lever mycket i framtiden också. om, snart, sen. men man får inte ha för bråttom för då vaknar man en dag och är död. det är fint att tänka på dåtiden, jag tänker mig det förgångna lite som ett nött fotografi, lite som det på oss vid signumbilen. lite blekt, lite slitet men inget man vill slänga bort ändå. när jag tänker på mig själv förut så ser jag alltid samma bilder, där jag dansar, snurrar, skrattar. om det är det man minns så kanske man inte har haft det så tokigt. inte för att jag på något sätt inbillar mig att jag haft det, tokigt alltså. men det är fint att tänka på det som har varit och kunna tycka att det har varit bra.